dorinaangel

Ångesten och rösterna invarderar min hjärna och skriker.
Det hjälper inte hur mycket jag än dunkar huvudet i väggen eller ber dom högt att sluta.
Jag skriker och skriker men ingen hör.

Jag känner hur jag bara sjunker och sjunker djupare ner i min onda värld.
Utan tabletterna är jag förlorad. Och nu går jag på alldeles för låg dos för att klara av att vara stark och kunna se förbi saker.
Minsta lilla sak och jag blir ledsen och vill bara försvinna.

Hur länge till pallar jag?

Det va som jag sa till min behandlare. Att nu har jag mått bra så länge att jag bara väntar på att falla.
För så blir det alltid. Jag mår bra och sen faller jag och hamnar på psyket.
och ditt vill jag INTE!
Även om det är en stor trygghet för då vet jag att jag kommer överleva.
Det låter helt fel. Psyket ska inte vara trygghet!
Tryggheten ska finnas utanför psykets tjocka väggar, ute i världen, bland alla människor, änglar, familj och släkt.

Men jag har byggt upp en trygghet innanför dom tjocka väggarna. Där inne där man blir bevakad dynget runt. Får utegångsförbud och blir tvingad att äta.

Jag vill hitta en säker trygghet utanför, men det e så svårt.
För det finns inget ute i välden som är säkert. Allt kan ändras från sekund till sekund, minut för minut.


Men jag kämpar och ska vinna även denna gång över, röster, rakblad och demoner.

Jag ska klamra mig fast vid alla bra minnen. Vid kärleken och vänskapen.

Allt jag behöver finns utanför de tjoka vita väggarna. Det gäller bara att hitta det och inte släppa taget!